Till minne av min älskade Riva-piva, Rivaletti, HeybabyRiva!!

Riva jag har inte haft möjlighet att skriva på ett tag. Jag bor inte hemma nu och kommer inte åt din hemsida.
Men jag tänker på dig jättemycket och väldigt ofta. Idag fick jag tårar i ögonen bara jag satt i bilen och vi
närmades oss hemmet. För här hemma, där jag sitter nu, där ska du oxå vara. Du hör liksom till mitt hem!
Det blir så påtagligt att du är borta varje gång jag är hemma. Hur ska man lära sig leva med den känslan?

Den 29 september var det 1 månad sen du lämnade oss, jag tänkte på dig hela dagen. Med tårar i ögonen.
Precis som jag har nu när jag skriver detta. Husse har hämtat din aska i en urna som vi har fått nu.
Det kändes konstigt när jag tänkte på det - jag lämnade min älskade Riva på djursjukhuset och en månad
senare kom du hem till oss igen i en urna i en påse. Jag får inte tänka så säger mina vänner. Men hur kan jag
undvika att göra det??? Din urna står brevid min säng, jag tittar på dig varje kväll innan jag somnar. Jag vill
inte skiljas från dig riktigt ännu, nu när du äntligen kommit tillbaka, fast du är tillbaka på ett helt annat sätt
än vad jag någonsin kunde tro. Så jag är inte redo ännu, att åka med dig till skogen och släppa dig fri där.
Men en dag kommer jag att vara det och då kommer det att bli precis som som vi planerat innan.

Jag, husse & Zessa bor hos din uppfödare nu, vårt badrum renoveras och lägenheten är inget bra ställe att
bo på. Hos din uppfödare har din mamma fått små söta bäbisar. 7 st söta valpar som är halvsyskon till dig
får jag träffa varje dag. Det är ett privilegie och jag brukar tänka att du på nåt sätt lever vidare i nån av dem
eller kanske allihop... Hur som helst Riva så har jag bestämt mig för att hedra dig på ett alldeles speciellt
sätt...

En liten lillasyrra till dig kommer att flytta hem till oss om drygt 4 veckor. Jag hoppas du lever vidare i henne
och att hon påminner mycket om dig. Vi har tänkt på detta länge och det känns rätt nu.
Hoppas att du tycker att det är bra du oxå, Riva!

Riva jag kan inte förstå att du är borta, att du aldrig mer kommer tillbaka. Hur kan man förstå det???
Hur många tårar behöver komma innan man förstår & accepterar den här hemska verkligenheten?

Riva min älskade och så oerhört saknade ängel - jag längtar så mycket efter dig!
/Anna