Till minne av min Riva - som jag tänker på jämt

Riva jag tänker på dig jättemycket. Hela tiden fast då och då. Vissa stunder känns det
"bättre" som att allt detta hemska faktiskt inte har hänt. Jag brukar låtsas att det är så.

Jag har ännu mer försökt förstå det. Jag har ännu mer försökt att acceptera det.
Jag har verkligen försökt att tänka mig in i det. Men det går inte. Att du Riva inte finns mer.
När jag faktiskt ibland fattar det.. då rasar allt och tårarna väller fram.

Igår var precis en sån dag och en sån händelse. Vi fikade här på kvällen och det blev små
bitar av ost som ramlade av lite. De brukade ju du & Zessa få ibland. Och igår blev det just
två bitar ost som jag skulle ge till er. Först gav jag Zessa och sen skulle jag ge dig, det gick av
bara farten - som en reflex. Men det fanns ju ingen Riva som ville ha osten....
Så påtagligt det blev och så ont det gjorde i hela mig.

Jag kan precis se dig framför mig, se hur du tassar omkring här hemma, se & känna hur du
lägger ditt huvud i mitt knä. Jag upplever det varje dag fast i mina minnen har jag förstått.

Det kom ett brev häromdagen. Ett brev med ett meddelande till mig. Det gälllde dig, Riva.
Din aska ligger i en urna nu. En urna som jag får komma och hämta upp.
Jag ska hämta den nån dag när jag orkar göra det. Sen ska vi åka till skogen, du, jag, Nicke & Zessa.
Vi ska lägga ett spår som vanligt. Fika som vanligt. Spåra som vanligt.
Men dig ska vi inte ta med oss hem igen, du ska få komma dit du trivs så himla bra att vara.
I skogen, spårande och full av liv - precis så som du alltid var när vi var där och tränade.
Jag tror jag kommer att få ro i min själ om jag vet att din själ är på ett ställe där den trivs.
Vad tycker du Riva? Tror du att det blir bra?

Riva idag har jag haft en tung dag, en i raden av tunga. Det gick bra ett tag fast det kanske inte
gjorde det egentligen. Allt kändes så overkligt så jag tänkte inte på det. Så var det nog.
Jag ska försöka lära mig att leva med detta hemska. Jag hoppas att det en dag kommer att
kännas som att jag klarar av det.

Ikväll skulle du & jag ha tävlat lydnadsklass II på vår hemmaklubb. Och imorgon skulle vi ha
gjort samma sak fast på Alleby... Det är så ledsamt att åka dit utan dig.

Jag vinkade till dig idag Riva, såg du det? Jag var så ledsen på jobbet att min vän sa till mig
att titta uppåt och vinka till dig så du inte skulle bli orolig för mig. Så att du fick ro att springa
vidare på dina gröna ängar & appellplaner.

Ska jag behöva leva utan dig?

Riva min älskade och så oerhört saknade ängel - jag längtar så mycket efter dig!
/Anna