Till minne av Riva -det finns fortfarande sorgsna tankar och minnen i mattes huvud

Nåt jag tänkt på är om jag ska skriva "till" dig Riva eller "om" dig. Hur vet man det?

Jag tänker på dig jämt. Kan stå mitt under ett samtal och bara märka hur jag försvinner
ur konversationen.. Koncentrationen på det man pratat om är helt borta och jag känner
mig för en stund förvirrad. Konstig känsla men den är verklig för det händer så ofta.

Oftast, nuförtiden alltså, så tänker jag att det är någon som passar dig åt mig. Någon
som pysslar om dig, fast varför förstår jag inte. Men det känns lättare att tänka så.
Att tänka på hur det verkligen ligger till, hur sanningen är - det orkar jag inte alltid.
Alla säger att det känns bättre med tiden, är det för att man förtränger det jobbiga
med tiden? När ens arma kropp inte orkar längre? När själen är trasig & hjärtat deppigt?

Jag har försökt förstå det. Jag har försökt att acceptera det. Jag har försökt att tänka mig
in i det. Men det går inte. Att du Riva inte skulle finnas mer. Så kan det ju inte vara... eller?

Jag gråter inte lika mycket längre, jag sover om nätterna och jag klarar av att både jobba
och träffa boxerfolk och snart även annat hundfolk. Jag tog mig iväg på lägret du och jag
skulle varit med på. Det var konstigt att vara där utan dig. Vi skulle ju spåra, träna lydnad
och uppletande. Mysa, ha det kul, ha en egen stuga - du, Zessa, jag & Nicke. Men du var inte där.

Riva du lämnar ett så stort tomrum efter dig. För hur det än var så tog du alltid så mkt plats
och var så närvarande i allt du gjorde. Du gjorde dig alltid synlig och märkbar. Som mina
träningsjeans till exempel. De ligger i garderoben nu, de jag hade det sista träningspasset,
den sista kvällen du var pigg du vet. De du "stämplade" fina, bruna tassavtryck på. Så skulle
man göra - enligt dig. Golvet i köket är väldigt torrt nuförtiden. Alltid när du drack så tog du
en stor klunk vatten med dig därifrån och gick och smaskade på hela vägen genom köket
och ut i hallen. Det satte ju sina spår.. och jag fick alltid ha innetofflor här hemma.
Blöta strumpor har jag aldrig gillat nämligen.

Du satte även spår i soffan, ibland smög du upp på natten när vi glömt "spärra soffan"
som vi kallade det. Då såg man dina bruna & svarta hårstrån i det vita tyget i soffan.
Du smög upp när vi somnat och gled ner innan vi gick upp. Ibland upptäckte vi dig..
din lilla loppa. Andra spår jag saknar är de slemmiga spåren på mina byxor. De från
när du lade huvudet i mitt knä då och då. Dreggeldropparna när du väntade på mat
var oxå spår du lämnade varje dag.

Du tog sån plats jämt. Bredde ut dig, lät dina special ylandeljud när du var uppspelt,
såg till att alla alltid tittade åt ditt håll. Du gillade nog uppmärksamheten!
Riva om du kom tillbaka till mig skulle du får hur mycket uppmärksamhet som helst.
Har du tänkt göra det? Komma tillbaka till mig? Eller väntar du på mig nånstans?

Jag pratade med Marlene häromdagen. Din mamma Hedvig har fått valpar.
Du var din mammas första valp någonsin. Du var den första valpen hon fått som
fick LPI, du var den första valpen som blev SUCH och du var den första valpen
att lämna det här stället som vi kallar livet. Du hade bråttom genom hela livet.
Jag önskar bara att du inte hade så bråttom att lämna oss - vi som saknar dig så.
Vi hade ju så mycket kvar att uträtta tillsammans, du & jag och du & hela våran lilla flock.

Riva det är inte rättvist. Först & främst inte mot dig men jag tycker det är orättvist
mot mig själv oxå. Jag tycker ju så himla mycket om dig, jag gjorde mitt bästa för
att ta hand om dig så bra jag kunde, träna dig så bra jag kunde, bry mig om dig så
bra jag kunde. Allt gjorde jag så bra jag kunde - kunde jag inte fått gjort det lite till?

I början när du nyss lämnat oss så tyckte jag mig se dig överallt. Jag såg dig på det
levande sätt jag var van att se dig. Nu ser jag dig ofta - när du ligger där i kistan,
på den klarblå pläden. Du ligger där så stilla & rofyllt. Så tyst.
Det är en jobbig bild att minnas men det är samtidigt en så viktig sak att minnas.
Att se dig där, det var nödvändigt. Att känna på dig var nödvändigt. Att ta farväl
var så nödvändigt men det gjorde alldeles för ont. Varför blev det så här?

Jag vet ju vad som hänt dig nu, fast den finala obduktionsrapporten har jag inte fått.
Den preliminära rapporten säger att det var en akut bakteriell infektion i din tarm.
Bakterierna slog ut dig snabbt, försatte din lilla kropp i chock och därefter fick
du blodförgiftning som gjorde att du inte klarade dig. Det gick snabbt, jättesnabbt.
Ingen kunde rädda dig och det fanns inget någon kunde gjort annorlunda. Ingen bär
skuld och förloppet var snabbt. För någon som alltid hade bråttom kanske det var idealet?
Men det viktigaste frågan kvarstår ändå. Den viktigaste frågan för mig - VARFÖR?
Det är jätteovanligt men varför ska det då hända dig? Du var inte beredd på det
och absolut inte jag. Ovanliga grejor behöver inte hända oss tycker jag.
Nu blev det så och jag tycker det är jättefel. Det jobbigaste av allt är att det
spelar ingen roll vad jag gör så kommer du inte tillbaka... Vilken smärtsam insikt det är.

Vad ska jag göra utan dig?

Riva min älskade och så saknade ängel - jag längtar så mycket efter dig!
/Anna