Till minne av Riva - så många fler sorgsna tankar och minnen i mattes huvud

Det är mer verklighet nu, men ändå så svårt att förstå. Allt känns fortfarande som en dröm.
Fast när jag vaknar vet jag att drömmen är sann och att det egentligen inte är en dröm.
Dagarna går, livet är som i ett vakuum. Det går segt framåt. Vissa stunder orkar jag bara
inte tänka på det - då stänger kroppen av det själv. Sen kommer allt över mig efter en stund
- som en våg. En otäck våg som jag önskar inte fanns.

På jobbet har det varit hyfsat ok, jag gråter ibland men möten, dokument och uppgifter gör
att jag inte hinner tänka på det och så går några minuter eller timmar. Varje gång jag ska gå
och hämta Zessa i boxen för antingen en rastningsrunda eller att vi ska åka hem så blir det
så tungt. Tankarna kommer över mig och jag blir så ledsen. Igår tog jag dina saker Riva,
din säng, din filt, din dyna och din vattenskål. Satte det i bilen för det gjorde för ont att
inte se dig bland dina saker i din del av boxen. Nu är den delen tom.. det är ju så fel!
Jag fick lov att göra en ny namnskylt till er box, en skylt utan ditt namn. Det gjorde så ont!
Den gamla skylten har jag sparat och den hör till dina saker. Dina saker som jag för alltid
ska spara!

Resorna till och från jobbet är tunga - du är ju inte med i bilen. Zessa & jag får åka själva
och vi saknar dig så båda två. Mina tårar rinner nedför kinderna och jag tänker så på dig.

Nu vet jag mer vad som hände dig Riva. Vetskapen är hemsk men ovetskapen var ännu hemskare.
Förloppet var snabbt och bakterierna elaka. Väldigt ovanligt är det du drabbades av -
vilket gör att det känns ännu mer orättvist!!! Jag vill bara skrika rätt ut.
VARFÖR???? Varför i dig, varför just då, varför överhuvudtaget????

Var det kanske en ängel som ville ha dig, just dig. En oerhört elak ängel var det i så fall.
Jag vet ju att en ängel skulle hämta dig en vacker dag, när du var gammal och jag var redo
för att du skulle bli hämtad. Men i måndags morse kl 04.15 var jag inte redo. Ingen av oss
i din flock var redo och det var många andra som inte heller var det.

Vardagen är så tom utan dig Riva. Så tuff & hård. På alla platser man åker till, alla ställen
vi går på, alla saker vi gör så är saknaden enorm. Allting är täckt med känslan, den hemska
känslan som säger att Riva kommer aldrig mer att vara med oss. Hon kommer aldrig mer
att ligga i sin biabädd, aldrig mer gå nån promenad med mig, aldrig mer vara hos mig.
Det finns minnen av dig överallt och små spår oxå. Små hårstrån, små slembobbmärken
och andra detaljer som påminner mig om dig. Du är här hos mig fast ändå inte. Det är så
konstigt. Så svårt att förstå. Så hemskt att få in i mitt medvetande.

Idag har jag tvättat sängkläderna, jag har inte förmått mig göra det tidigare. Den sista gången
du hoppade upp en liten stund i sängen var förra lördagen, den sista dagen du var frisk.
Husse var redan uppe men jag sov lite längre och du & Zessa kikade in till mig. Ni var så söta
och jag sa att ni fick komma upp i sängen en stund. Ni kurade in er på varsin sida om mig och
så myste vi en stund vi tre. Det var så himla rofyllt. Nu känns det som jag tvättat bort dig från
mina lakan men jag har väl inte gjort det kanske. Om jag inte tänker så har jag inte gjort det.
Jag har tvättat lakanen rena från sorg och tårar. Men du finns kvar för du finns i mina minnen,
i mina tankar, i mitt hjärta.

Riva jag har överösts med fina tankar och ord. Vackra blommor och medkänsla. Så många
har skrivit om dig, skrivit tröstande ord till mig. Att du berörde så många. Att min sorg berör
så många, det kunde jag aldrig tro. Jag har fått tips om en bok jag ska läsa - det ska jag verkligen
göra. Det kan kanske vara som lite terapi. Jag har fått en så fin dikt oxå. Från snälla Eva!

En lycklig själ springer glatt bland molnen, fri från smärta, fri från en trasig kropp.
Hennes resa har bara börjat, en härlig färd, mellan solstrålar, moln och blå himmel.
Ett härligt äventyr står framför henne, och hon utforskar allt på ivriga tassar.
Öppna dörren för henne ikväll, då hon väntar där för att få finna ro och vila hos dig,
inför en ny dags spännande resa.
Men var hennes tassar än bär henne, återvänder hon alltid hem till dig!

Så vackert! Madde skrev så fint om dig oxå, så enkelt men så självklart!
Alla tyckte om Riva, hon var glad tokig och mysig. Fanns inget dummt med henne.

Det är så klockrent precis som det som det min mormor skrev.

Rivapiva - min lilla bustoka. Eller Rivapiraya som Emily brukade kalla dig.
Eller Racer-Riva, du var ju alltid så snabb. HeybabyRiva kom husse på. Då blev du
även Rivababe. Du hade många namn och många skepnader. Galen & ylande,
trött & gäspande, superlydig & förig eller smådjävlig & krävande. Alla sidor gillade jag
och alla sidor saknar jag.

Ditt championatdiplom har kommit - jag ska hämta det idag. Så konstigt det kommer
att kännas. Ett fint diplom över något du åstadkommit och så finns du inte längre.
Ska jag skicka det till himlen? Vill du det? Kan jag få din adress då, för jag fattar inte
hur jag ska få tag på dig. Ska jag behöva vänta ett helt liv, tills änglarna hämtar mig?

Vad ska jag göra utan dig?

Riva min ängel - jag längtar så mycket efter dig! Det gör ont överallt. Det är så tomt.
/Anna