Till minne av Riva - ännu mer sorgsna tankar och minnen i mattes huvud som måste ut

Det är så svårt att förstå. Allt känns som en dröm. Vaknade igår morse efter en kort natt med dålig sömn.
När jag skrev mina första sorgsna tankar om dig i måndags kväll så var det svårt att somna men till slut gjorde
jag det. Av ren utmattning tror jag. Jag hade med mig ditt ljus som vi har tänt här hemma hela tiden. Så när jag
vaknade då och då på natten så såg jag ljuset och visste att du var med mig.
Igår morse när klockan ringde så tänkte jag ändå att det varit en otäck dröm. Sen såg jag ljuset, som brunnit ut då
och förstod att det var ju ingen dröm. Det var grym verklighet.

Jag gick upp och kollade mailen. Hade fått ett jättefint mail av din uppfödare Marlene. Med en valpbild.
Du var så söt, så söt. Liten, knubbig och öronen låg så fint!! Det var ju inte din starka sida när du var äldre.
Kanske var du runt 4 veckor på bilden. Jag har aldrig sett dig så liten förut. Du kom ju till mig när du var 2 år.
Och vi fick en så kort tid tillsammans. Vi hade ju bara börjat Riva. Vi hade så himla mycket kvar som vi skulle
göra tillsammans.. Jag fattar det inte..

Sen försökte jag göra mig iordning men jag var så seg och ledsen för allt. När jag och Zessa åkte till jobbet så
var solglasögonen på. Samma när vi gick till dagiset, till eran box. Dina grejor låg där och väntade på dig men
det var bara Zessa som passade eran box igår. Hon gjorde så gott hon kunde, jag förstår att hon saknade dig
och när jag kom så såg jag att hon tittade mot din bädd och undrade vart du varit hela dagen. Liksom frågade
mig vart jag gjort av dig.

På jobbet fick jag alla att gråta tror jag - bara jag visade mig så kände de så. Men det gör inget. Jag känner mig
varm när jag ser sån medkänsla. Riva du har satt spår hos många, även om de inte träffat dig alls eller mycket.
Jag har ju berättat så mycket om dig alltid.

När jag är på jobbet brukar du ju vara i eran box så jag kände mig nästan lugn på nåt sätt. Här hemma är du alltid vid min
sida så här är saknaden mer påtaglig. På jobbet kunde jag ibland tänka att du faktiskt var där borta i boxen.
Första promenaden där utan dig. Jag såg diskborsten du bar på där förra veckan. Du gillade ju så att bära på nåt.
Jag log när jag såg den fast jag blev ledsen samtidigt. Jag har tagit hem den borsten nu. Den ligger i en fin påse jag
gjort iordning. Där har jag lagt ditt koppel, din reflexsele, din kalender där vi skrev om all träning och planerade, dina rosetter,
din favvisleksak här hemma och lite annat. Den påsen står brevid min säng. Det känns skönt att ha några av alla dina
grejor på samma ställe. Så när jag vill känna dig kan jag sitta med påsen och ta i dina saker. Och minnas dig!

Det är så orättvist att jag bara får minnas dig och inte känna dig, se dig, höra dig. Jag är så van vid dina små suckar,
tassande steg på golvet, små yl när du var uppspelt och allt annat som var du.

Det gick några timmar och till slut var det dags att åka hem. Fortfarande så var du inte i boxen.. Vi gick till bilen
jag & Zessa. Började vår resa hemåt. Det blev sorgsnare för varje meter vi åkte. När jag klev ur bilen på parkeringen
så såg jag dig. Den sista gången du travade mot bilen över gatan. Jag såg det framför mig som om det hände.
Men du var ju inte där...

När jag kom in så låg ett brev från Djursjukhuset på mattan, jag slet upp det och hoppades att det var ett besked om
VARFÖR....

Istället fick jag läsa din dödskamp i behandlingar, läkemedelsvolymer och priser. Och på slutet står tunga ord som
obduktion, kremering och urna. Riva jag faller, marken slits undan under mina fötter. Jag ligger på golvet, med jackan
& väskan på fortfarande. Jag gråter, jag skakar, jag kan nästan inte andas. Efter ett tag kommer husse hem, han försöker
prata med mig, jag kan inte svara, det går inte. Orden är slut. I min hand håller jag papperet från djursjukhuset.
Han försöker läsa och förstå men det går inte. Han försöker tala om för mig att verkligheten är så hemsk. Men jag vill
inte att den ska vara det. Han försöker resa på degklumpen till matte du har Riva. Han torkar mitt ansikte från tårar och snor.

Han pratar med mig, försöker säga att jag kanske skulle åka med till Alleby. Att det kanske känns bra att åka dit.
Vi var ju där så ofta. Jag gör mig iordning och vi åker. Det är mycket folk där. Jag ser Eivy & Marlene först, vi kramas och är
ledsna allihop. Andra boxervänner är oxå där, de försöker trösta och prata med oss. Alla är förtvivlade och beklagar sorgen.
Det värmer. Det gör alla ord, stora som små och långa som korta. Ibland känns det som att du sitter och väntar vid staketet
utanför, eller kanske i bilen. Sen kommer jag på att du är ju i hundhimlen. Puh vad svårt men sant. Nu har jag varit min
första gång där utan dig sen du kom in i mitt liv. Jag klarade det men det var tomt utan dig Riva. Jag träffade din mamma Hedvig
förresten, hon ska få valpar snart. Du är så lik din mamma på nåt sätt så det var nästan som att en bit av dig dök upp i stugan.
Jag blev glad av det, inte ledsen som jag först trodde jag skulle bli för att jag såg nåt som påminde om dig.

När vi kom hem kom Emily hit, din gudmor du vet. Vi pratade en massa kul om dig. Vi kollade på bilder på dig och vi
mindes dig. Tittade på ditt ljus som brann och de fina blommorna vi fått. Vita vackra buketter.
Sen kom den hemska stunden då jag skulle sova. Jag & husse låg och pratade om dig. Tårarna rann. Vi var så trötta
men vi kunde inte somna först. Vi hade ditt ljus med oss, det stod i fönstret i sovrummet igen. Till slut somnade vi,
i varandras armar, utmattade av sorg.

Riva jag kan inte sova, jag känner inte för att äta, jag är så uttorkad att det känns som klister i munnen. Tårarna
kommer hela tiden. Men du kommer aldrig tillbaka. Min mormor skrev nåt så fint igår så jag lägger in det här.
Citat från min mormor:
Riva kan aldrig ersättas men du skall veta att nånstans virvlar en liten boxertjej runt och letar efter en matte
som heter Anna. Hoppas ni hittar varandra snart.

Jag tycker det är så vackert tänkt och skrivet. Det är allt som alla skriver om Riva. Till mig. Till husse. Till Zessa.
Jag är så glad och tacksam för alla gästbokshälsningar, alla sms, alla mail, alla samtal, alla kramar.

Riva min ängel - jag längtar efter dig!
/Anna